Lady Sarin ~ Burlesque . Model . Artist

Nu är jag här med mina långa fingrar igen
Idag har jag bara läst och skrivit, precis hela dagen och det behövs.
Men nu ska det bli sista inlägget innan jag släcker min lampa och somnar om i ett kallt rum på våning 1.

En bekännelse, 15 och dum.

För ungefär 5½ år sen, träffade jag en pojke som jag blev kär i vilket jag aldrig begrep.
Men vi blev tillsammans, känslorna gav mig ångest och mina vänner retade mig och min första kärlek.
Jag stod inte ut med all avundsjuka från deras håll, jag förstod aldrig att de egentligen ville vara mig.
Klarade inte av alla frågor och pinsamheter, avskydde min kropp och jag smög alltid upp innan han vaknade för att sminka mig. Jag höll andan när han sov, jag vågade inte somna, tänk om jag pratade i sömnen.
Jag skämdes för min väckarklocka när den väckte dig, för min familj och den jag var.

All ångest gjorde jag om till ett konstgjort bekymmer riktat mot dig.

Men egentligen var du en bra kille, fastän du var dryg ibland och påstod dig vara en satanist.
Eller nej, du var dryg mot alla utom mig. Men du fanns där, men jag ville bara klaga och inte bli hjälpt.

Sedan bestämde jag mig för att göra slut, jag skrev ett långt mejl eftersom jag inte vågade ringa eller träffa dig.
Vi sågs efter det, men vi pratade inte, vi låg i min säng i flera timmar och stirrade i taket.

På msn ljög jag ihop historier om hur bra jag hade det och pojkar jag träffat.

Sen sågs vi aldrig igen.

Men han skaffade en ny flickvän ganska snart där på, jag blev svartsjuk och jag hade ångest i två år.
Påriktigt, i två år.

Spelade ingen roll om jag träffade stans snyggaste man i kostym med snelugg som gjorde flickorna knäsvaga.
Du och hon var där i mitt bakhuvud.

Ni gick ihop som två pusselbitar, jag grämde mig så länge för att jag gjorde slut. (De är tillsammans än idag!)

Nu vet jag om att allt handlade om att jag ville så gärna ha något med någon.
För fem år sen med dig i tre månader, men vi passade inte ihop egentligen.

Det fattades för många pusselbitar hos mig, där varken du eller herr perfekt hade haft tillräckligt många bitar.
Det har tagit några år av idiotisk stolthet att berätta om att jag ljög och spelade teater och kanske sårade dig, för att jag helt enkelt mådde dåligt.

Jag hade påstått att jag gjort skitdumma saker som jag aldrig gjorde, förlåt, tack och hej?

Har ni haft ångest över fåniga misstag som ni gjorde för fem år sen?

Jag målade idag men målade även igår. Allt är snabba skisser, tecknade med grönt för jag hade glömt massa med pennor hos Martin igår.



Hehe, justeja jag målade flickan som bloggar i nio till fem bloggen, hon hade en sån fin regnrock så det råkade bli en bild när jag pratade i telefon. Den är sådär skevt gulligt, att skorna är olika stora och sånt, jag är förtjust i det.

Snyggingen är Martiiin, men den blev sådär.  Han är finare påriktigt.
Damerna överst är några som jag bara tycker är vackra helt enkelt. Osmickrar dem med min konst, sshh de får aldrig veta.

Min mobil piper rätt ofta, det mesta av min inkorg består av små kärleksbrev.
Kan man inte få kalla det för det? Text som text, innebörden är det viktigaste.

Ibland när jag somnat så vaknar jag av att det piper och min inkorg har flera nya meddelanden.
Många låter ungefär såhär; Godmorgon, jag saknar dig redan och kommer du till mig ikväll ps jag älskar dig.

Då känns bröstkorgen så lätt, det är inte längre jobbigt att någon tycker om en.
Jag kan bara höra det från dig, alla andra bara snackar massor med strunt.
För jag har börjat känna att du faktiskt kanske känner så om mig ändå, och att det inte är tomprat.

Jag fyller år snart, känns inte sådär superspännanden men tydligen är är det "stort" att fylla 20.
Mina födelsedagar är bara kul för en sak och det är valborg, jag ser nog mer fram mot att det är valborg än min födelsedag faktiskt.
(30/4 är en stor festdag och parkerna är fyllda med folk, det händer massa saker i stan och det är vår.)

Men nu tänker jag göra en önskelista (inte för att jag kommer få något från den, men ändå).
Jag brukar köpa mina egna födelsedagspresenter eftersom jag får lite pengar av pappa och farmor, mamma köper alltid nånting som jag "inte vet om att jag vill ha" eller saker som jag önskade mig för 5 år sen som är på rea. Så måste man spela glad, tyvärr. Men det är sött ändå, tanken som räknas<3

Känns sorgligt att visa upp dessa fina saker som jag inte har råd med men som jag verkligen av hela mitt materialistiska hjärta vill ha! Kommer gråta blod om jag ser klänningarna nedanför på nån annan :(

1) Massor med smink, ögonskuggor. Märke är inte så betydelsefullt!
2) Miniplattång, såg en på Åhlens häromdagen, såå liten och perfekt till detaljer! Har ju ganska lite hår som ni kanske märkt?
3) Svartvita gosedjur, har samlat på svartvita katter men funderar på att ha en svartvit björn i samlingen, en panda?
4) Rosetter och hårsmycken kan man inte ha förlite av!
5) Sminkborstar såklart
6) SKOR SKOR OCH MER SKOR, Dessa skor är från Demonia (tror jag) och de andra är från plasticland <3
7) Anna Sui portmonnä, sjukt fina och inte alls så dyra som man kan tro.
8) Ja, massor med vackra klänningar, nu ska jag komma ut med min favoritbutik: Modcloth. UNDERBARA ellerhur? Men inget för studentplånboken.

 

Såhär vill jag bo, så ser drömmen ut.

Då får ni hälsa på och dricka the.

Lyssna lite på Chet Baker.

Chet Baker – My Funny Valentine

 

Så kan jag äntligen börja samla på vackra tekoppar.

 

/Sarin

Om jag också ska bli en blogg-hoe så är det obligatoriskt att visa dagens outfit!
Det är trasiga tights från bikbok, trasigt vitt linne från gina, skabbigt hår och benvärmare från H&M. Samt leopardstrumpor som jag fyndade i en realåda i okänd butik, inga märkeskläder här inte!
Sen har jag en svart BH under det vita linnet, lite white trash!

Duktig storasyster som jag är brukar jag laga mat till min familj, idag blev det "låtsasköttfär"-sås.
Jag häller upp lite soyamjölk på bilden, tycker det är skumt att de har ägg i qournfärsen, why?





Mycket intressant, min spis och mat som puttrar.

Ve och fasa!! Jag spillde tomat på mitt trailertrash linne! Jag grät lite.



Maten är serverad, och ja jag tvingar min familj att äta vegetariskt varjegång jag lagar mat hemma.
Hemskt gärna vegansk mat också för den delen.



Min lillasyster sa som vanligt: "Du lagar alltid sån god mat Carin"

Vårens första solstrålar träffade vårt lilla Göteborg, som ett trollslag blir kvistarna långsamt gröna under snön. Några första vårblommor lyckas trycka undan kristallerna och växa fram ur vita köldbitande täcken.
Hela stan ser ut att gråta glädjetårar när snön smälter från fasaderna och bildar droppar och istapparna rasar.


Man får ett barnsligt lyckorus, det pirrar i varje fingerspets och hjärtat går snabbare.

Det är inte varmt men det känns varmt, jag kan inte ha jackan på mig längre - den måste av nu på en gång.
Men bara i solen för kommer du ur dens strålar blir det sådär kallt igen.

Vi går till parken, med extra tröjor och filtar, fryser händerna av oss och får röda kinder. Vi sitter kvar när solen gått ner och det knappt är 10 plusgrader. Någon bandare med blandad musik går i bakgrunden, ingen är sams om val av musik. Men vi håller fast våra röda fingrar om muggarna med vin, det gör ont, men det är vår så det spelar ingen roll. Denna kylan är inget jämfört med vad det nyss varit, denna kylan kan man härda ut för nästan allt känns underbart och man är fylld av förväntningar.

Första delen av kvällen var panik:
All min tvätt var smutsig. Sen märker jag att ALLT mitt smink är hos Martin! Han jobbar sent ikväll och han har nyckeln, fick förslag att möta upp hans mamma eller X i stan och få en extranyckel. Var inte så sugen på det eftersom jag såg ut som skit och har aldrig träffat dem innan.
(Inte så att jag bryr mig om vad DE tycker, det är jag som bryr mig om att jag inte vill se ut som en apa inför främlingar)

Mamma kom till undsättning, får låna hennes, men ja, eh, mamma sminkar sig i guld, grönt och lila!
Fick låna mascara av lillasyrran, har helt fel limm till paljetterna (kommer aldrig berättta vilket limm, ni skulle dö).
Men nu har några av paljetterna trillat av, nåväl.

Nu sitter jag här uppiffad och är mycket nöjd! Stiligt värre faktiskt.

Äter lite semla som jag fick av mor.

 

Lite mer underbar musik från min playlist:

Little Richard – Good Golly Miss Molly

Förvånade?

/Sarin

Det är ganska fint att du tycker jag är söt när jag är motsatsen ibland.
Man blir förundrad över att du gillar mina konstiga vinklar på foton, det kanske är mer spännande med ett unikt krokigt utseende än ett platt och vackert. Jag tycker jag ser ut som en man, medens du insisterar på att jag är fin. Det är otroligt att varje gång jag klagar på att mitt hår spretar eller att min mage putar så vänder du på allt och får det att verka jättefint.

Jag begriper inte hur du orkar ge mig frukost på sängen varje morgon, eller hur du alltid kan vara på så gott humör.
Eller att du aldrig lyckas spilla kaffe på mig när jag somnar om med huvudet i ditt knä och mitt kaffe kallnar på nattduksbordet.




Idag så var allt bra och fint, sedan när jag kom hem. Så har en viss person INTE tvättat (som vi hade planerat i torsdags) och ALLA mina kläder ligger i tvätten. Visst jag har kläder - sommarkläder. Lite kallt för dem just nu, magtröja i vintern är inte min grej.

Blev så trött, irriterad, besviken och frustrerad! Jag hade ju sorterat upp all tvätt i färger och sagt att jag skulle ut på lördagen och behövde rena kläder. Kunde du inte sagt i Fredags att du helt enkelt inte orkat tvätta så skulle jag gjort det då istället? Men det ordnade sig, fick nödkläde rhandtvättade åt mig. Så antar att jag inte kan vara grinig.

Får köra min Chaneldräkt ikväll istället, det blir tjusigt.

Vad tycks om mitt nya hår?

Jag får inte kommentarer så ofta men ibland får jag guldklimpar. Jag har några läsare som avskyr mig, men ändå läser dom ju min blogg så det är väl en hatkärlek antar jag:

http://poeter.se/ är en annan sida som inte är lika fjortis. Kanske det skulle hjälpa om du inte var så sur hela tiden? Kul att kommentera då.

Vill du låtsas att dina åsikter spelar roll så är sourze.se bra för det. Där tror alla att det de skriver är riktiga artiklar och åsikter och det är inte poesi.

 

Alltså jag vill ju inte bli wannabe journalist utan bara skriva av mig texter som inte är ren fakta eller poesi.

Och att låtsas att mina åsikter spelar roll? Eh jag bloggar, klart mina åsikter spelar roll för mig, hade jag trott att jag var jesus som kommer för att frälsa folk med saker jag stör mig på  som har betydelse för mig: Hade jag väl försökt att anstränga mig lite bättre med att göra mig hörd.

Och en blogg är väl till för att skriva vad man tycker och tänker, istället för alla tråkiga "fikabloggar" där dom skriver om senaste klänningen och vilket the de dricker och hur gulliga deras hundar är och att de drack cosmopolitan i helgen och skedat med snyggbengt samt att de borde sluta röka.

Så fick jag höra att jag är sur? Jag är i en moloken sinnesstämning just nu pga diverse saker! Måste man blogga snälla trevliga söta saker hela dagarna, men ja ja jag får väl vara en bitterfitta då!

Vissa dagar måste jag skriva av mig, jag är inte bitter jag bara bearbetar en saker som är sjukt jobbiga.

Men du vet ju hur min blogg är, varför vara så tjurig? Jag bloggar inte bara om bittra saker, det är du som hakat upp dig.

Senså borde ni lärare er att man kan spåra IPnumret som ni kommenterar med, haha.

Men det är lugnt jag blir så inspirerad av sånt här.

 

Hakunamatata ffs.

/ Sarin

 

 

Annars så kom jag hem nyss, gick glatt i snön med platåskorna och blev barnsligt glad när jag såg hur djup den var.
Men jag brukar inte uppskatta snö de morgonar som jag går till skolan, men idag ska jag inte göra nånting så tjoho!

Jag och Angelus kom på en bra ide till sommaren: Hyra en stuga ett tag och bara softa.
Fast det är så satans dyrt med stugor, någon som har tillgång till en som man kan hyra? Utan att man behöver sälja alla sina ägodelar och panta gammelmormors smycken!
Men vi tänkte att vi kanske är 10-15 pers, så hör av er! :D Ska ha nån facebook grej om det sen också.

Tryck för att se hela bilden

Funderar på om det står en kopp nånstans som jag inte hittar! Glömt koppar bakom skärmen, sedan när det börjar kräla upp reptiler på tangentbordet inser man att man skapat ännu en egen värld ur en gammal kaffemugg.

Mycket fruktansvärt, jag ogillar detta. Fast jag slängde ett bananskal i papperskorgen för två dagar sen, kan vara den som är boven. Tänk om det började växa blommor ur kopparna när man glömde kvar dem istället för att de började lukta?

Jag gillar inte hur sockerdricka fungerar och det hade varit roligt med ett community som var inriktad på text och konst.
Men sånt går ju inte i Sverige, allt man skriver är ju dåligt och pretto. Men det hade varit skönt att vara på ett ställe där man kan skriva precis allt man vill skriva om utan att folk dissar ens blogg för att vara en amatör poet osv.

Fast poesi är inte min grej, jag gillar bara att skriva konstiga texter.

Nu går jag igenom en period där jag måste skriva av mig om vissa saker. Hoppas ni överlever mina emoskrifter, sedan är det upp till er eller inte om det jag skriver är sant eller bara känslor som jag broderar ut. Det ni!

Det var kallt och våren smög sig på, jag var sjuk och kände mig full och min mage vägrade behålla något.
Mamma hade åkt in till sjukhuset, mina syskon hade följt med och det var ingen som kunde hjälpa mig hem igen.

Min vän och min räddare satt mitt mot mig vid köksbordet, jag blev yr och spydde en gång till sedan minns jag att jag rev ner alla tavlor jag målat i mitt rum. Tillslut kröp jag ihop på sängen som ett barn, han bäddade ner mig och båda somnade bredvid varann, hörde att mamma kom hem men jag ville inte leva eller vara vaken just då.
Mitt huvud sa stop och jag sov vidare, genom en storm och jag var inte kontaktbar.

Det var mörkt när jag vaknade, ögonen var tunga och jag kände mig bakfull och törstig. Huvudet var som ett åskväder som sköt blixtar ner i ryggraden på en.
Jag mådde inte längre illa vilket var lättnade, såg att min dörr stod öppen, jag hörde min familj syssla med sina vanliga sysslor. Min vän var inte längre kvar och hade åkt hem, magen var tom. Mitt huvud var tomt och tyst, jag kunde bara höra men inte förmå mig att tänka.

Plötsligt slog det till, vad som hänt.
Jag slöt ögonen och fortsatte att sova i en dag till. Det var så skönt när allt var svart och man bara försvann.

Min mamma väckte mig för hon var orolig att jag bara sov, hon sa åt mig att gå upp att äta och dricka annars skulle hon tvinga mig till akuten.
Jag åt, drack och grät. Världen bländade mig och sved som syra i ögonen.

Jag har mönstrat och det är många frågor som går genom mitt huvud just nu.
Väldigt många är obesvarade och det spelade ingen roll om man frågade mönstringsförrättaren för han kunde inte heller svaren på när man skulle rycka in eller vilka utbildningar som fanns.

Jag har mönstrat och fick bra betyg och jag duger verkligen till att göra grundutbildningen och vidareutbilda mig.

Men till hösten är alla platser fulla för grundutbildningen, de kanske ska ta in folk i reserven beroende på vilka som hoppar av och att de är i brist på tjejer numera, 50% mindre sökande tjejer nu när lumpen blev frivillig.

Vad gäller för mig som mönstrar eller antagningsprövas före 1 juli 2010 och bedöms vara lämplig men inte får en utbildningsplats? -(Alltså i den sitsen som jag är i nu)-
Svar: Du har goda möjligheter om du senare söker till den nya grundläggande militära utbildningen, GMU, som införs 2011. Rekryteringen startar efter sommaren 2010.

Så nu måste jag vänta ett år innan min utbildning går igång, men det som gör mig galen är att man inte vet vilka datum som finns och NÄR jag ska rycka in. Men jag blev satt i reserven som sagt så detta nedanför är det som gäller för mig i sådana fall:

Vad gäller för mig som skulle påbörja värnpliktsutbildning 2011?
Svar: Du får inte göra din tänkta utbildning, men du kommer under våren tillfrågas om du är intresserad att hoppa in och påbörja en grundutbildning under hösten 2010 - ifall det skulle uppstå lediga platser. Du har också goda möjligheter om du söker till den nya grundläggande militära utbildningen, GMU, som införs 2011. Rekryteringen startar efter sommaren 2010.

Som mönstringsförrättaren sa; allt var enklare förut.
Efter man mönstrat så gav han olika alternativ på utbildningar som man fick välja mellan och skrev in en, man fick resor och papper och anvisningar hur när var man skulle infinna sig på plats.

Jag kommer tomhänt där ifrån med endast mina "betyg" från mönstringen och en liten broschyr om att jag ska söka vidare på mil.se/rekrytering där man ansöker om GMU eller aspirant utbildningen (en förberedande officerskurs för den som inte gjort värnplikten)

Efter man utfört GMU(grundläggande militära utbildningen), och normalt vidareutbildar dig inom försvaret(Det där som alla ni andra får som utbildningar när ni mönstrat, brandman och shit, flottan, köra pansarvagn osv yada yada).

Men när du utför GMU nu när lumpen är frivillig och vill vidareutbilda dig: Så skriver du kontrakt att du är anställd hos försvaret i tre år efter din utbildning.

Alltså det jag vet kanske inte stämmer men jag har ändå läst en del och frågat mycket, mönstringsförrättaren har varit del av utlandsstyrkan och han märkte att jag läst på en del och han besvarade mina frågor rätt bra.

Just nu ser det ut så att utför du GMU så är du inte bunden till försvaret men ska du vidareutbilda dig (vilket jag vill göra) och går klart allt så är du anställd sedan.

Det är ett ganska stort beslut, tre år inom försvaret?
Jag har två år att fatta det beslutet, och ännu är allt superflummigt och jag vet inte riktigt hur jag ska förmedla det jag vet i ord.

Anledningen till att jag vill bli utlandssoldat är av många olika skäl, jag vill hjälpa till i länder där det verkligen behövs.
Vi är väldigt lyckligt lottade som bor i Sverige och folk hackar tänder och blir nervösa bara av att tillhöra det svenska försvaret och att vi kanske (det vill säga ALDRIG) måste försvara vårt land i krig.

Detta är något som en soldat berättade för mig på en föreläsning om varför kvinnor är en viktig del av försvaret, jag minns inte längre vilket land - mer än att det var ett muslimskt land. Ni som läst er religion vet om att många muslimska kvinnor kan bli dödade eller utfrysta från familjen om de ens pratar med en annan man. Även om hon låg döende på gatan.

Just detta hände, svenska soldater åkte förbi i ett fordon och de såg en skadad kvinna vid vägen. Ingen hjälpte henne, inte ens invånarna där eftersom de VET vilken skam det är för en kvinna om en främmande man skulle närma sig henne. De enda som får lov att tala med henne är just kvinnor.
De ville hjälpa till men det satt ingen kvinnlig soldat i bilen, det enda de kunde göra var att köra förbi och bita ihop.

Många av de kvinnor som är offer har blivit misshandlade och våldtagna av män i uniform, därför är det viktigt att de kan lita på soldater som vill hjälpa till.

Många av de kvinnor som är offer har blivit misshandlade och våldtagna av män i uniform, därför är det viktigt att de kan lita på soldater som är där för att hjälpa till.

Är det inte farligt att befinna sig i en krigszon?

Den första svenske soldat som omkom under FN-tjänst var korpralen Bengt Roselin från Karlskrona som 1956 blev påkörd av en kanadensisk lastbil i Port Saids hamn.
Totalt har ett 80-tal svenska soldater avlidit under internationella uppdrag, varav tolv i strid. Övriga har bland annat omkommit i samband med olyckor.

Klart det är farligt och man tar en risk, men man måste komma ihåg att det dom svenska soldaterna gör (FN) är inte att kriga döda plundra och erövra. Man hjälper befolkningen, går mellan och stoppar, man räddar liv.
Vissa kanske ger en slant i månaden till ett konto, andra åker ner dit själva.


Jag kan inte säga just nu att detta är vad jag vill och jag ska bli soldat och hör sen. För jag är (just nu) en tjock latmask som inte vill springa ute för att det är halt och snö ute.
Jag har inte genomfört lumpen, vet knappt ens vad jag pratar om och inget kommer vara som jag tänkt mig. Utrustningen väger seriöst 80 jävla kilo, det är mer än vad jag väger. Detta ska man ha på sig hela jäkla tiden, kunna kasta sig på marken och resa sig upp igen och springa.
Jag har testat ryggsäcken som väger 40 kilo, alltså shit. Vem är jag som säger att jag ska bli soldat?

Det enda jag vet är att vi har det så jäkla bra här, det är så orättvist.
Jag kan åka hem igen, men de som är i en krigszon har ingen stans att ta vägen för det är deras hem.
Och jag vill hjälpa till, jag har känt såhär sen jag var barn.
Andra vägar som jag väljer i livet blir att ägna mig åt min konst, gå på nån konstskola i england och leva livet i utsvävningar och ha det bra.

Min familj tror att det är en fas jag går igenom, min pappa tror inte alls på mig, min mamma stödjer mig och respekterar mitt val. Men jag tror inte heller att hon är övertygad om att detta är något jag vill.

Det som är störande är att en del av de jag känner som gjort lumpen tycker jag ska hålla käften och att jag inte vet vad jag pratar om, att jag är en "tjej", en bimbo som bara kan gå i klackskor som inte kan vara i skogen utan smink. Det är just ni med den synen som inte alls begriper om vad försvaret handlar om.

Ibland, dagar som denna då jag mår lite dåligt och lyssnar på Edith Piaf så tänker jag på allt bra och dåligt här i livet.
När jag målar så rensar jag tankarna, det är som att jag inte målar, jag ser knappt ens vad jag gör för tankarna är i andra världar.

Jag är ganska bra på att komma över saker, jag ältar inte varje dag och dessa grå dagar som jag tänker på är förbi.
Men jag bara undrar; ångrar du dig.
Som de flesta tänker när man brytit med någon.

Ångrar du alla de saker du sa och gjorde, och har du tänkt på alla de saker du kunde gjort och borde låtit bli.
Vad tänker du när du ser mig nu, vad säger du om mig nu.
Saknar du mig eller hatar du mig, grät du när du insåg att jag inte någonsin kommer svara i telefonen igen.
Skämdes du när dina broar var brända, eller var du stolt och lättad. Är du medveten om vad du gjort?

Ibland verkade du uppriktigt ledsen, andra gånger verkade du gilla det eller förneka det in i det sista.

På något sätt måste jag veta detta för att släppa taget, allt dinglar kvar på en tråd och jag behöver det sista för att dra ner det.

Det är fruktansvärt skitjobbigt att inte veta om det var misstag eller ren ondska.

Just nu känns det jobbigt att prata om det, jag har nya vänner och en ny pojkvän. Borde inte det där gamla bara vara bortspolat och man börjar på ett nytt ark i sin bok.
Är nästan helt säker på att du inte läser min blogg, kanske går du in ibland och snokar.

Och jag är säker på att du älskar att läsa att jag mår dåligt, och jag har undrat sen dag ett varför du gillade att se mig sånhär.

Mina känslor för dig är döda sen länge, men mina ärr sitter så djupt så jag kan vakna av ångest mitt i natten.
Vissa dagar vill jag inte att någon håller om mig eller tar i mig, det är så obehagligt och rummet tycks krympa och syret försvinner. Sedan tvingar jag bort alla tankar och säger åt mig själv attt det är inte såhär längre, vakna upp och se världen för det den faktiskt är.